Jag har så svårt att sätta ord på vad det är som får mig att vantrivas som jag gör här i Stockholm...men jag har lika svårt att åka ner hit varje gång, det är en ångest som river i mig samtidigt som jag ändå vill det här.
Tänk om utbildningen kunde ligga närmare hem, eller om den kunde kännas hundraprocentigt bra, vilket den inte gör just nu... Men jag hoppas att det ändras, annars kommer jag nog inte orka länge till.
Den här ensamheten i mitt rum gör ju sitt till oxo. Lite lustigt egentligen, då jag är en människa som ofta trivs för mig själv..åtminstone trodde jag att jag var det.
Men å andra sidan hemma är jag sällan själv, inte på riktigt iaf. Är inte Peter hemma, så har jag alltid katterna o nu oxo vovven. Djuren är ju verkligen något som har gjort skillnad på mig o mitt mående, då pratar jag mest om katterna , vi har ju haft dom längst.
Men djur har sån påverkan på vårt psykiska mående o jag har märkt en stor skillnad på mig själv sen vi skaffade dom. Nu vet jag att det har inte enbart med dom att göra, men de betyder en hel del, vilket gör att när jag nu sitter i det här lilla rummet känner mig väldigt ensam, plus att jag för tillfället o sen nån vecka tillbaka inte kan sova i sängen utan får sova i soffan som en liten ostkrok (pga att något lever i madrassen o tycker hemskt mycket om att bita mig!)
Det där med madrassen började som sagt för nån/några veckor sedan då mystiska bett började dyka upp på kroppen o klia nåt infernaliskt. Vägglus, tänker ni..o ni är inte de enda som tänkt tanken, även jag har gjort det...men jag har sökt med lampa igenom sängen, under sängen, runt lister men inte hittat något(som tur är). Jag får inga besvär då jag sover i den lilla soffan i rummet o heller inte då jag sover på hemmaplan...så jag har alltså begränsat mitt problemområde till sängen. Då det inte är min säng, gör att det hela känns något äckligare!
Jag har inte haft möjligheten att prata med min hyresvärd om detta, men hoppas att kunna ta upp det i morrn. Ville vara helt säker på att det var något I sängen, innan jag tog upp det med honom. Så, såhär trevligt har jag det på kammarn, i storstan...=P=/
Men tillbaka till min osäkerhet o trivsel...det här är ju en jättebra chans jag har, att gå den här utbildningen, lära mig allt jag vill lära mig...men jag saknar något, något som gör att inget känns så bra som det borde.
Att hela tiden gå med den här osäkerheten, ångesten o vantrivseln tär på mig o mina krafter rejält. Jag känner mig ständigt trött o mitt humör svänger mer än det gjort på länge. Jag har ju faktiskt mått bra väldigt länge nu, äter fortfarande medicin o det fungerar bra...vilket gör att det känns ännu mer ovisst om detta är något som är värt att utsätta mig för; eller hur man nu ska säga..??
Löjligt, kanske vissa tänker "det är väl bara o bita ihop".. Jo, till viss del, men om jag börjar må dåligt av det..ska jag fortfarande bita ihop??
Men det är ju inte bara skit här nere om jag nu får det o låta så..det finns mycket bra oxo. Utbildningen är ju faktiskt en del trots allt, klasskompisarna är en annan(finns många roliga o intressanta personer), vissa lärare känns lovande(dock kan jag sakna eldsjälen Joakim på Forsa!)...sen har vi då staden, full av möjligheter, liv o saker att göra hela tiden... Men den får mig kluven, ena sidan älskar jag hur den är full av så många olika människor, den ena mer speciell än den andra, jag älskar kulturutbudet o alla intryck...men saknar närheten, känslan, värmen... Stockholm har en förmåga att kännas kallt o ytligt tycker jag o det stämmer inte ihop med vem jag är eller vad jag vill omge mig av för känsla för att må bra.
Jag har mycket som rör sig i mitt huvud, vilket gör att jag nu heller inte kan sova här nere(trots att jag nu slipper alla bett)....men nu måste jag försöka sova igen, juridikföreläsning i morron 9-17! Hur länge håller man sig alert tro??=P
Gonatt..förhoppningsvis..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar