Har ni någonsin fått höra att ni är överkänsliga? Det har ni säkert nån gång, tror de flesta får höra det vid något tillfälle i livet även om de annars inte hör till de mest känslosamma människorna.
Jag har varit på båda sidorna av vågskålen av känslor. Man har sagt till mig att jag är känslokall, med noll hänsyn till andras känslor, för att sedan bli den som känner alldeles för mycket. Så mycket att det kom till den gräns att jag inte klarade av det ensam o äter nu medicin för att hålla mig så stadig jag kan.
Men fortfarande får jag höra att jag är för känslig då jag tar åt mig av vissa ord, gråter till filmer eller av tanken att förlora ett husdjur som inte ens är i närheten av att försvinna...
Kanske det är sant, jag vet faktiskt inte, jag är ju bara mig själv för jag vet inget annat sätt att vara.
Det jag faktiskt vet är dock, att hur många gånger jag än ifrågasatt mitt liv, mitt mående genom åren o hur många tårar jag än har fällt utan att förstå varför..så är jag ändå glad för allt på något vis.
Klart jag skulle vilja ha levt ett liv utan mina inre extrema berg o dalbanor, men inser ju att det skulle nog ha blivit ett tråkigare liv på många vis. Jag har växt med mina problem, växt ifrån vissa av dom o jag tror jag blivit en bättre människa pga dom i många avseenden..inte perfekt, gud nej! Men vem vill vara perfekt?
Men fråga mig när du vill o jag kommer alltid att svara; jag har hellre känt alla dessa känslor, om än oförståeliga i många fall, än att inte ha känt något alls.
Att erkänna ens fel, se brister o misstag gör dig inte till en sämre människa...men att bara blunda, inte lyssna på kritik som kommer till dig kan nog göra att du stannar o inte utvecklas vidare...
Det är iaf vad jag tror, vad jag lärt mig o försöker fortsätta att lära mig o leva efter.
Bara några funderingar såhär på onsdag förmiddag...
En gammal bild på mig som älsklingen tagit..
