Har ni någonsin känt att det största hindret i ert liv är ni själva? Att det är ni o ingen annan som står i vägen för att vara riktigt lycklig, så där helt o hållet lycklig...
Jag är så van vid att förhållanden i mitt liv för det mesta innehåller konflikter, svek o sårade känslor(o jag har inte alltid varit oskyldig). Så hur gör man i ett förhållande som bara är så himla bra?
Man borde tycka att det är bland det lättaste att hantera, det är ju bara att flyta med o njuta av allt fint som händer både inom en själv o tillsammans med den man älskar, eller hur?
För det mesta är det så oxo, jag försöker verkligen ta in så mycket jag kan av allt det fina o av all kärlek som kommer till mig...jag kan nästan säga att jag blivit beroende av den.
Den, kärleken, o han som ger mig den gör mig så lycklig o får mig att känna mig hel. Det kan låta som en klyscha, men för mig är det sant.
Men då allting är så bra, bättre än vad jag någonsin känt, blir jag oxo rädd. Jag blir livrädd att något ska hända som gör att allting försvinner ifrån mig, att allt det underbara ska ta slut.
Min hjärna kommer på olika scenarion där mitt hjärta blir krossat, oftast i mina drömmar, då jag sedan vaknar med tårar rinnandes nedför mina kinder o mitt hjärta värker på ett sätt som jag inte ens kan beskriva. Jag vet, det är bara drömmar...
Men varför drömmer jag alla de här hemska drömmarna?? Jag är så rädd att dom här drömmarna o mina rädslor ska förstöra något o skapa problem där det inte finns några problem.
Jag vet inte, jag kanske är löjlig..eller oxo är jag bara riktigt kär. För vore jag inte så kär o älskade så mycket som jag gör, så skulle jag heller inte vara så rädd att förlora det.
Jag kände bara att jag var tvungen att försöka sätta ord på mina känslor just nu, på mina rädslor...så kanske de försvinner iväg o jag kan fokusera på att vara lycklig, att njuta av att vara kär, sambo o förlovad med mitt livs stora kärlek som till sommaren ska bli min man.=)
